Idag
Jag: du får inte äta bullarna för mamma det vet du!
Pappa: varför inte? Vi har ju haft gäster.
Jag: men de är ju till jul?!!!
Pappa: vadå? Ska vi få gäster då eller?
Jag: eh ja?
Pappa: mormor eller?
Jag: och farfar!
Pappa: jaha Ojdå de visste jag inte.
Tål att tilläggas att vi är med mormor varje jul så de kunde han bara gissa sig rätt till. Att han inte visste att farfar och dom skulle komma är för att vi brukar inte vara med dom på jul så de hade jan glömt trots att han egentligen borde veta om det.
Då kan man tro, blir man ledsen över något sånt här? Nej jag blir inte det. De enda jag tänker är: äre något fel på mig för att jag inte blir ledsen? Klart de känns men de känns inte super hemskt. Är jag van? Eller är jag känslokall? Jag vet inte.. Han satte iallafall bort bullarna sen.. Haha!
-
♥
Man är inte hjärtlös för att man försöker le åt det
Mamma: Kolla de här köpte jag och pappa åt han i julklapp!
Jag: Ja, det är ju ganska smart att han är med för då vet man ju att han gillar det, sen glömmer han ju ändå bort vad de är så då blir det ändå en överraskning!
"Pars maior lacrimas ridet et intus habet" - Man ler åt sina tårar men har dem i sitt hjärta
Don't forget to remember me
När jag sitter i soffan och kollar på när pappa håller på med en av sakerna han älskar, musik, så tänker jag inte på hans sjukdom. När han sitter där och lyssnar på vilka låtar han ska lägga till på sin spotify lista. Allt är som vanligt. Men när jag tänker efter, så är det inte första gången som det är jag som har fått berätta användarnamnet och lösenordet till hans inloggning, även fast han har de där inloggningarna i princip över allt. Ja de är när sådana saker händer som jag tänker på det. Annars är det nästan allt som vanligt, som en helt vanlig pappa, eller inte helt vanlig, världens bästa pappa, som gör de mesta som pappor gör, bara att min pappa inte kommer ihåg att mamma för 5 minuter sen sa åt honom att ta up soporna.
.
I början var det riktigt dåligt ett tag, han fortsatte ställa samma frågor om och om igen, dag efter dag. Det var jätte jobbigt eftersom att jag inte kunde säga till honom att han redag hade sagt det en gång. Där ett tag var det bättre, eller ja bättre och bättre, det var ju inte bra det är det aldrig. Jag är ofta irriterad på honom, vad han än säger, jag rår inte för det, så fort han frågar något så blir jag arg inombords, jag menar, jag orkar inte berätta han förstår ändå inte och kommer kanske till och med glömma det jag sa. Mamma har sagt att jag måste försöka svara på hans frågor. Behöver inte berätta allt, bara något och vara glad så blir han nöjd. Mamma blir jätte arg om jag säga orden "jag vet inte" eller "nej vi gjorde inget" bara för att jag inte orkar förklara. Jag vet att jag kommer ångra att jag inte tog vara på tiden då han faktiskt egetnligen förstod, för han är välrdens bästa pappa. Finns ingen som är lika bra som honom.
.
Jag börjar gråta när jag tänker på att han kommer behöva hjälp. Det är mycket som kommer att ändras i min vardag och det kommer att märkas. Jag står inte ut med tanken att när pappa dör kommer mamma att leva ensam. Det går inte, pappa måste finnas, men han kommer att dö före henne, det vet vi alla men det är svårt att acceptera. Jag vill att han ska vara där när jag går igenom livet och att han ska träffa mina barn och vara med på mitt bröllop och allt det där, men han kanske inte hinner det. Tanken när pappa kommer vara hjälplös kan jag inte heller tänka mig, inte min pappa. Han ska ju kunna vara där, stark och kunna saker. Mamma säger att vi måste berömma honom för det har gör idag för det gör så att han mår bra.
.
Pappa blir ofta sur. Eller ja, det är mest när han och mamma bråkar om att han glömt vars han lagt något eller om saker som hon sagt att han inte får göra som han har hakat upp sig på. För han hakar lätt upp sig på saker, saker som vi gjorde för flera år sedan. Sakerna han kommer ihåg är det som sitter i långtidsminnet inte i närminnet, det glömmer han. Det brukar vara så att han ibland säger "det kan du ju inte tro att en med minnesförlust kan komma ihåg" eller liknande saker. Det är jobbigt när han vet vad han lider av. Men det kommer bli ännu jobbigare när han glömmer vad han har för sjukdom. Jag och mamma försökte skämta lite om det och säga att när man bråkar med honom och han är sur så tar det ju inte länge innan han glömt varför han är sur. Ja, det låter konstigt, men det är så situationen är.
.
Han tillslut kommer glömma sina barn. Ja det förstår man ju att det tillslut händer, men det är inget som man vill tänka på. Att ens tänka tanken att en dag när jag kommer in till pappa så kommer han att fråga "vem är du?" Vad ska man svara då? Han kommer att glömma vem jag är. Han kommer glömma sina döttrar, sin fru, sin pappa, sin familj, sina vänner, han kommer glömma allt. Sen kommer han att dö. Jag är jätte orolig när han ska dö. Jag levde aldrig med farmor som dog av samma sjukdom när hon var 47, så jag vet inte hur fort det gick för henne från att hon fick sjukdomen till att hon dog. Pappa kommer dö tidigt, det vet han själv också även om han kommer glömma att han vet det.
.
Jag vet att det finns dom som har det svårare än jag, folk som känner personer som har cancer och de som har sina pappor döda. De flesta skulle kanske tycker att de åren jag har kvar med honom ska jag ta vara på och vara glad över. Men det är svårt, det är jätte svårt att leva med en sådan person som han, eller ja, som den personen han kommer att bli så småning om. Min pappa kommer att dö, allas pappor kommer att dö, alla kan dö i en bilolycka kanske imrn och sådana saker, men att veta om att sin pappa kommer att dö i förtid känns inte bra. Han har mediciner, han har minnes plåster på kroppen som hjälper honom. Men det finns ingenting som kan bota sjukdomen, bara medicin för att hjälpa honom så att det tar längre tid innan han dör. Min farmor dog, nu är det pappas tur.
.
Det kommer dyka upp nya saker varje dag. Och livet kommer bli mycket svårare. Men jag måste klara det, om inte minst för min mamma och systrars skull.
Remember us
Här kommer jag skriva om hur det är att leva med vissheten att ens pappa kommer att dö av en minnessjukdom. Namnet Remember us är kanske rätt ironiskt. Men även när han har glömt vem vi är, hans familj och vänner så kommer vi att finnas i hans hjärta istället för hjärna. Remember me, remember you, remember us
